Denna hund hade allt jag kunnat önska mig. Han var livlig, genompositiv, utmärkt familjehund, initiativrik, vänlig, busig, modig, stabil, påhittig, orädd och alltid lika sprudlande glad. Det jag uppskattat mest är nog ändå hans totala tillit till människor. Han var inte på något sätt översocial men han var så socialt säker. Ska jag säga något negativt om honom så är det att han var skällig! Ville han något eller var laddad så skällde han mycket uppfordrande. Väldigt frustrerande för det gick inte alltid att få tyst på honom när JAG ville. En annan sak är att han alltid var full i bus, och det var han in i det sista. Det kunde passera 25 cyklister men den 26 skulle han skälla på. Inte lätt att vara med alltid. T o m hans sista dag så jagade han fåglar...
Under det sista året framför allt har jag märkt att han faktiskt blivit gammal. Våra långa skogspromenader tärde på honom och de blev kortare och kortare. Men då varr han alltid lika pigg och glad ändå men i kortare stunder. Helt klart är att hans kropp var betydligt äldre än vad hans sinne var. Senast härom dagen körde jag lite lydnad på en gräsmatta och han blev så glad när han fick gå lite fot. Däremot hörde han ingenting på slutet så det var inte helt lätt att kommunicera med honom.
Som jag älskat denna hund och så mycket han gett mig och så mycket han lärt mig!!! Han är evigt älskad och saknad!!!
Idag har Laser fått somna in och göra Aramiz sällskap i hundhimlen.
Laser var den arbetshund som jag länge längtade efter. Han var född i april -97, blev alltså drygt 12 år gammal, och sedan dess har han hunnit få cert-poäng i elit spår, LPIII, godkänd högre klass sök, tjänstehund i hemvärnet och vi har till och med varit med på TJH-SM 2000, 2001, 2004 och 2005. Han har dessutom tre valpkullar efter sig med mycket trevliga tikar.
Det är inte lätt att komma som ny hund efter honom vilket Zac har fått erfara...