Publicerad i Hemmets Veckotidning
nr 25/2006
Välkommen till Hans Josefssons sommarparadis!
Att regelbundet få höra operaarior ackompanjerade av motorljudet från en
åkgräsklippare på andra sidan tomtgränsen, hör sedan många år till en del av
sommaridyllen i Svanesund på Orust i Bohuslän. I alla fall om man är
sommargranne till operasångaren Hans Josefsson.
– Ja här får man vänja sig vid det mesta, skrattar Hans. Gräsmattan är enorm
men jag klipper den gärna så länge jag får köra min åkgräsklippare. Och eftersom
den låter så högt, tror jag ju inte att jag hörs när jag sitter här och övar …
Gräsmattan ä r verkligen
stor och når nästan ända ned till det havet där den Josefssonska båt- och
badbryggan sträcker ut sig. Vid klippan intill bryggan står en bänk strategiskt
placerad med utsikt mot Halsefjordens salta vatten.
– Sommartid intas morgonkaffet här och därefter blir det ofta ett dopp. Det är
i ärlighetens namn mest min fru Irene som tar morgondopp, medger Hans, men vi
badar mycket båda två.
Nere vid det nyrenoverade
badhusets brygga ligger motorbåten ”Trulsan” – döpt efter Irenes smeknamn som
barn – och guppar i vågorna. ”Trulsan” är en Sälö 17 som familjen haft i ett
tjugotal år.
– Vi är ofta ute på sjön och tar
gärna med fikakorgen ut på någon holme på kvällarna. Eller så sitter vi kvar i
båten och dricker kaffet. Förr seglade vi mycket men nu blir det motorbåten
istället. En ganska naturlig avtappning när barnen kom i en ålder när de inte
tyckte att det var roligt att segla längre, menar Hans.
Men även om barnen Gustaf, 23 och
Lisa, 21, numera har valt bort seglingarna med mamma och pappa, har de för den
sakens skull inte valt bort vistelserna i stugan på Orust.
– Det har aldrig varit svårt att
få med dem hit, inte ens i tonåren när man kanske kunde ha förväntat sig
protester. Istället har de ofta haft kompisar med sig och det har fungerat bra,
här är ju inte så stort men de har fått ligga där det finns plats. Och nu åker
de ju gärna hit tillsammans med kompisarna när Irene och jag inte är här, säger
Hans och konstaterar att åren går och att barnen har blivit stora.
– Åren går men vi blir bara yngre och vackrare! mullrar
Hans och skrattar sitt smittande skratt.
Hans och Irene sammanfördes av gemensamma vänner i mitten av 70-talet och har sedan 1977 tillbringat alla somrar i stugan på Orust. Stugan byggdes 1914 av Irenes farfar och har allt sedan dess funnits i familjens ägo. Irene har tillbringat varenda sommar under sin uppväxt här och varken hon eller Hans kan tänka sig ett bättre ställe att koppla av på från deras respektive arbeten inne i stan. Irene arbetar som tandtekniker med egen verksamhet i Göteborg och Hans tillhör Göteborgsoperans fasta ensemble där han har sjungit – och fortfarande sjunger – flera av operalitteraturens stora baspartier.
– Det finns de som tycker att det
är långt från Göteborg till Orust, men tänk, det tycker inte jag. Det är bara
sex, sju mil och här är ett sådant lugn. Helt oslagbart om man ska plugga
texter till exempel. Jag sitter gärna ute på altanen eller i lusthuset med
datorn och arbetar.
Hans pekar mot det gulmålade lusthuset uppe på klippan som han lät bygga till
sin frus 50-årsdag för ett tag sedan. Vindflöjeln med namnet ”Irene” utstansat
i plåten på taknocken vrider sig i vinden och och det kraftiga repet som agerar
ledstång uppför klippans trappsteg, rör sig långsamt fram och tillbaka.
– Lusthuset byggdes i hemlighet,
Irene visste ingenting. En dag när vi kom hit stod det bara här och var fyllt
av vänner med champagne! Hans ler varmt vid minnet och det är lätt att förstå
att han trivs som bäst när han har sina nära och kära i närheten, vare sig det
är familjen eller vännerna.
– Det är så mycket lättare att
umgås här ute än i stan, det finns mer tid. Jag brukar säga till alla att ni
vet ju var vi bor. Ser ni att vi är hemma så titta in, lägg till vid bryggan
och kom upp. Vi får ofta både oanmälda och anmälda besök och det är väldigt
roligt.
Det Josefssonska sommarresidenset
med dess invånare inbjuder i hög grad till sammankomster i både stort och smått
och Hans berättar om allt från små kräftskivor till stora grillkvällar.
– Vi har haft många fester här. En gång tog vi hit alla mina kollegor och hade
en hel orkester på altanen med piano och allt. Och så bjöd vi in ett hundratal
personer som satt i gräset ner mot havet med sina picknickkorgar. Senare tände
vi grillar och hade full show med allsång och opera och ett rejält disco i ena
änden av altanen. Vi började mitt på dagen och höll på till nästa morgon. Det
var härligt!
Annars är det ofta Hans själv som står vid grytorna – både till
vardags och till fest. Eller vid grillen, för det blir mycket grillat här ute
vid stugan.
– Jag grillar gärna stora stekar
som får marinera en stund innan de läggs på grillgallret. Och så använder jag
termometer och låter köttet bli färdigt precis som i ugnen. Det ska helst vara
en kolgrill så att man får den goda kolsmaken. Gasolgrillat är inte alls samma
sak, säger Hans bestämt och kliar familjens minsting och favorit, caernterrier
Sacha, bakom örat.
Att familjen på gamla dar skulle få
tillökning i form av en hund var aldrig en självklarhet. Sacha är helt och
hållet resultatet av Irenes och Lisas goda övertalningsförmåga.
– Både jag och Gustaf var väldigt avigt inställda. Men så gav vi med oss, med
viss reservation. Sonen har väl inte riktigt förlikat sig ännu, men faktum är
att jag numera är alldeles galen i henne, fnissar operasångaren och syftar inte
på hustrun Irene i det här fallet.
”Välkomna till vårt
sommarparadis!” När operasångaren Hans Josefsson inte står på GöteborgsOperans
scen, njuter han gärna av lugnet i stugan på Orust tillsammans med frun Irene
och caernterriern Sacha.
Irene i Vardagsrummet
När väderleken inte tillåter utomhusaktiviteter
plockas gärna en bok fram ur bokhyllan.
Tack vare tekniken kan Hans arbeta
var som helst.
Hans i båt
Skepp o hoj! Båten betyder mycket för Hans och familjen. ”Vi har ett
väldigt gott umgänge häromkring och tar ofta båten rakt över viken till goda
vänner som vi umgås ganska intensivt med. Eller så tar vi bara en kvällstur och
dricker en kopp kaffe ute på havet.”
”Det är de små detaljerna som gör helheten!”
Badhuset nere vid vattnet är nyrenoverat och i det närmaste färdigmålat. Den
mesta av målningen har Irene stått för och hon är noga med detaljerna. På
väggen syns en gammal lanterna som varit med sedan Irenes farfars tid.
Frälsarkransen fick Hans av goda vänner på andra sidan sundet som skojjade till
det och suddade ut sista bokstaven i Trygg-Hansa.
Livbojen (med och utan Hans)
Frälsarkransen fick Hans av goda vänner på andra sidan sundet som skojjade till
det och suddade ut sista bokstaven i Trygg-Hansa.
Sonen Gustafs påsksmällare hamnade
i biggaråträdets stam och startade en påskeld som ingen hade planerat. ”Det
blev en slags skorstenseffekt i det halvmurkna trädet och plötsligt hade vi en
enorm brasa. Vi trodde nog att det innebar slutet för det gamla trädet - det
sista som finns kvar från Irenes farfars fruktträdgård - men trots att det
roterat åtminståne en hundra grader så har vi aldrig haft så mycket bär i trädet
som efter eldsvådan för ett femtontal år sedan.”
-
//